Identitet

Jag var 7 år gammal när jag kom till Sverige. Jag började i en internationell klass, som man så fint kallade det, när det i själva verket var en klass med massa invandrarbarn. Polen, Finland, Iran, Afghanistan mm, alla hade vi en sak gemensamt. Vi kunde ingen svenska. Men ändå på nåt sätt kommunicerade vi med varandra. Jag lärde mig språket fort, tog mig ca sex månader. Året därpå fick jag börja i en svensk klass. Jag minns hur spännande det var, att få träffa svenska barn. Visst fanns det klasskompisar som kom från andra länder i den klass som jag hamnade i, men jag såg alla som svenskar ändå.

Nåt som alltid var annorlunda med mig, och som jag fick lära mig att leva med i 20 år, var mitt annorlunda efternamn. Ingen kunde uttala det, ingen kunde stava det. Skrzypczak. Jag var alltid tjejen med det konstiga efternamnet. I lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet. Till och med på universitetet. Ibland hade det sina fördelar att heta annorlunda, folk kom helt enkelt ihåg en. Tyvärr var jag less på kommentarer som "oj, har du bott länge i Sverige, du pratar ju jättebra svenska?". Ja, 20 år ungefär. Det har alltid varit min högsta önskan att få heta Svensson, Andersson eller vilket som helst "son"-efternamn. Jag ville bara smälta in, vara som alla andra.

När jag träffade Micke och vi blev ihop, så testade jag hans efternamn ihop med mitt förnamn. "Magdalena Forsberg". Det lät bekant. Då slog det mig. Jag skulle heta som en idrottskändis i resten av mitt liv. Fantastiskt. Jag skulle fortfarande bli ihågkommen, inte bara en i mängden, men jag skulle ändå smälta in. Inte behöva bokstavera varenda gång man ringer till en myndighet, eller fundera på varför arbetsgivaren aldrig ringde upp mig, var det på grund av mitt efternamn? Jag har alltid varit hon med det konstiga efternamnet, nu är jag hon som heter så roligt. Folk vänder sig fortfarande om eller tittar upp när man säger mitt namn, det är lika bra att vänja sig. Och tyvärr, ni får inte en autograf!!!