Sega dagar

Jag har inte bloggat så mycket på sistone. Jag är för trött helt enkelt. Dessutom har tekniken här hemma gått sönder en efter en. Först tv:n, sen datorn. Men en ny tv inhandlades igår, och datorn fungerar varannan dag ungefär.

Minea har varit hemma hela förra veckan. Hon ska vara hemma en vecka till och repa sig lite från dagis. Hon äter bättre igen, sover hyfsat bra, är mindre gnällig men mer bestämd och har säkert gått upp några hundra gram igen. Den här veckan ska vi bli kontaktade utav sjukhuset, så vi får komma dit och få hjälp med lilltjejens kost.

Sen har Micke varit jätteduktig förra veckan och gjort underarbetet i Mineas rum. Slipat, spaklat och målat. Idag ska vi tapetsera (med tapeten ovan) och imorgon flyttar vi över alla hennes grejer till det nya rummet. Så kan vi börja förbereda för bebisen i vårt sovrum. BB-väskan är packad, spjälsängen är bäddad, vagnen ska rengöras på torsdag, och lite annat ska förberedas också. Vi har planer på att köpa en syskonvagn inom de närmsta dagarna, så den gamla vagnen blir bara en tillfällighet. Dagarna känns jättesega. Jag sover väldigt dåligt på nätterna, har sammandragningar allt oftare. Ändå är det 3 veckor kvar, 5 om jag går över tiden igen. Fast 3 veckor kan bli 1 vecka. Och det känns nervöst. Jag vill att allt ska bli klart här hemma, fast man kanske inte ska förvänta sig det. Det är tur att man vet att små bebisar klarar sig ändå, trots att gardinerna inte hunnit komma upp i fönstren. Värre var det med första barnet. Då skulle allt vara perfekt. Ändå fick vi fuktskada i köket och var tvungna att flytta ut i 1½ månad. Hellre mitt eget hem med lite oordning, än ett hem som inte är vårt men rent.

Nu ska jag vila, passar som vanligt på när Minea ändå sover middag.

Identitet

Jag var 7 år gammal när jag kom till Sverige. Jag började i en internationell klass, som man så fint kallade det, när det i själva verket var en klass med massa invandrarbarn. Polen, Finland, Iran, Afghanistan mm, alla hade vi en sak gemensamt. Vi kunde ingen svenska. Men ändå på nåt sätt kommunicerade vi med varandra. Jag lärde mig språket fort, tog mig ca sex månader. Året därpå fick jag börja i en svensk klass. Jag minns hur spännande det var, att få träffa svenska barn. Visst fanns det klasskompisar som kom från andra länder i den klass som jag hamnade i, men jag såg alla som svenskar ändå.

Nåt som alltid var annorlunda med mig, och som jag fick lära mig att leva med i 20 år, var mitt annorlunda efternamn. Ingen kunde uttala det, ingen kunde stava det. Skrzypczak. Jag var alltid tjejen med det konstiga efternamnet. I lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet. Till och med på universitetet. Ibland hade det sina fördelar att heta annorlunda, folk kom helt enkelt ihåg en. Tyvärr var jag less på kommentarer som "oj, har du bott länge i Sverige, du pratar ju jättebra svenska?". Ja, 20 år ungefär. Det har alltid varit min högsta önskan att få heta Svensson, Andersson eller vilket som helst "son"-efternamn. Jag ville bara smälta in, vara som alla andra.

När jag träffade Micke och vi blev ihop, så testade jag hans efternamn ihop med mitt förnamn. "Magdalena Forsberg". Det lät bekant. Då slog det mig. Jag skulle heta som en idrottskändis i resten av mitt liv. Fantastiskt. Jag skulle fortfarande bli ihågkommen, inte bara en i mängden, men jag skulle ändå smälta in. Inte behöva bokstavera varenda gång man ringer till en myndighet, eller fundera på varför arbetsgivaren aldrig ringde upp mig, var det på grund av mitt efternamn? Jag har alltid varit hon med det konstiga efternamnet, nu är jag hon som heter så roligt. Folk vänder sig fortfarande om eller tittar upp när man säger mitt namn, det är lika bra att vänja sig. Och tyvärr, ni får inte en autograf!!!

Slut på det roliga

När jag var 9 år gammal började jag titta på ett program som skulle visa sig ha en väldigt stor inverkan på mig. Jag har alltid varit en person som har sökt nån djupare mening i olika saker, lite flummig enligt många, eller till och med lite lillgammal. Och vid 9-års ålder började jag titta på "The Oprah show". Inte direkt ett vanligt program för en liten tjej i den åldern, men på nåt sätt tyckte jag att det var spännande. Det har varit ett av mina favoritprogram genom åren. Jag har skrattat, gråtit, inspirerats mm. Jag har läst böcker som har rekommenderats i programmet, fått inredningstips, relationstips, hälsotips och allt möjligt. En rolig/bra grej jag genomförde var att skriva ner några saker varje dag som jag var tacksam över, i ett helt år. Resultatet blev ju att man var betydligt mer tacksam och glad över småsakerna. Och helt plötsligt var man en positiv och vänlig människa, som såg glaset halvfullt.

Nu har showen haft sina sista inspelningsdagar i USA. Vilket innebär att det är slut. Finito. Känns lite sorgligt, så här efter 19 år, men tacka vet jag repriser. Tyvärr misslyckades jag med att uppfylla en önskan om att få gå på en show. Typiskt nog hade showen precis inspelningsuppehåll när jag var i Chicago för ett par år sedan. Nåja, livet går vidare.

Äntligen

Nu har vi äntligen fått remiss till Sunderby sjukhus. Lillan har gått ner i vikt, igen, och varit ganska hängig och trött. Vi har kämpat med hennes vikt och matintag sen den dagen hon föddes. Men barn kan tyvärr inte leva på luft och kärlek, speciellt inte när de är så små. Så nu ska lillan vara hemma från dagis 1-2 veckor, för att repa sig lite eller som barnmorskan sade igår "ha lite rehab hemma". Jag är så glad över att BVC och barnläkaren har tagit oss på allvar. Så förhoppningsvis får vi äntligen den hjälp vi behöver. Hon skulle behöva äta näringsberikad kost, och kanske dricka näringsdrycker, för att få gå upp ett par kilon. Jag var också liten i maten när jag var i hennes ålder, till och med ännu värre, och det blev ju folk av mig (tror jag). Men samtidigt vet jag hur min mamma kämpade i många år för att jag skulle äta. Till och med mattanterna i skolan fick sitta och mata mig (i Polen), och jag var alltid sist ut från matsalen. Tack och lov fick jag aptit i samband med puberteten, men då totalvände det istället och sen var det snarare svårt att sluta äta. Så jag gick upp jättemycket i vikt och var lite rund under hela högstadietiden. Det var svårt att balansera det där med att inte äta och sen att sluta äta. Hungerskänslorna var helt rubbade och kosten blev ett problem. Därför vill jag att min lilla tjej ska få hjälp nu, så hon slipper gå igenom samma sak som jag. Det hjälper inte att tjata, jag tror att det får en helt annan effekt sen i vuxen ålder. Jag hoppas innerligt att vi slipper detta med nästa barn. Fast jag vill inte ha ett matvrak heller. Lagom är bäst.

Livet på landet

Strax innan middag var vi ute och plockade årets första nässlor. Säsongen har precis börjat här uppe i Luleå. Jag älskar nässelsoppa och nässelbullar. Vi åt en hel del sånt när jag läste till Friskvårdskonsulent, och det liksom hängt med mig sen dess. Vi konstaterade att vi ska en vacker dag flytta ut på landet, plocka nässlor, odla vinbär, ha stora fruktträd, plocka svamp osv. Däremot är det svårt att hitta rätt ställe, och nu när barnen är små så vill man gärna ha nära till dagis/förskola, vårdcentral, diverse aktiviteter etc. Vi kommer aldrig att sluta leta efter drömhuset. Tills vidare tar vi vad vi får.

Surdegsbrödet blev väldigt gott. Däremot tror jag att det är nåt fel på vår ugn, för brödet såg lite väl färdigbakat ut 20 min innan det skulle vara klart. Så jag sänkte temperaturen från 225 grader till 175 grader, allt för att rädd mitt brödprojekt. Till brödet åt vi en potatis- och purjolökssoppa. Jag hade i lite röda linser också, för att öka näringsinnehållet. Ska alldeles strax göra i ordning mina nyplockade nässlor, de ska få ligga i vattenbad och sedan förvällas. Imorgon blir det nässelsoppa till lunch. Längtar redan!

Surdegsbröd

Idag är min surdeg klar. Det luktar surt och den har jäst till sig. Så idag bakar vi surdegsbröd här hemma. Jag hoppas det blir lyckat, det är trots allt mitt första surdegsbröd. Eller snarare andra, det första bakade jag när jag pluggade till kostekonom, men det är ju evigheter sen nu. Jag har valt ett ganska enkelt recept eftersom jag varken har en hushållsvåg eller matassistent. Receptet hittar ni här. Jag älskar smaken av surdegsbröd, det smakar nyttigt och fräscht på nåt sätt. Och sen är hållbarheten betydligt bättre. Så håll tummarna!

Sista orden för idag

Nu ska jag gå och lägga mig och hoppas på att få sova nåt i natt. Har precis dopat lilltjejen med Alvedon, så hon slipper ha så ont i munnen. Dumma tänder! Önskar jag kunde göra nåt mer, men det är svårt. Inte lätt alla gånger att trösta när trotsen tar över. Då säger hon nej till välling, nappen och tröst i famnen. Jag vet att det här är en övergående period, hoppas den går över snart!

Jag kände mig låg idag. Jag saknar en vän. Väldigt mycket. Trodde att det skulle gå över, men det gör det aldrig. Jag önskar dig all lycka, det förtjänar du.

God natt!

Det här är lycka

Jag blir alldeles till mig när jag tänker på hösten, september för att vara lite mer specifik. Då släpper hon sitt tredje album, hon med rösten och texterna. Hon som berör. Hon som jag lyssnade på när jag låg på förlossningen, hon som har bidragit till min och Mickes låt under tiden han var i Kosovo på utlandstjänst. Jag upptäckte henne 2007, hon kom in i mitt liv precis när jag behövde det som mest. Hennes musik var terapi. Jag behövde läka i själen. 2007 var ett jobbigt år, hennes musik var medicin. Till hösten kommer hon hit, till min stad. Jag ska lyssna, bli berörd, tårögd och alldeles lycklig inombords.

Regn

Idag väcktes vi utav regndroppar mot fönstret. Ganska mysigt. Men lite tråkigt för lilltjejen som skulle till dagis, tänkte jag. Men när vi väl kom fram till dagis så ville hon knappt gå in för att det var ju sååå spännande med regn. Så hon fick vara ute en liten stund.

Natten har varit ganska jobbig på många sätt. Förutom sammandragningar och smärta i fogarna, så har Minea hållt mig vaken. Lillan håller på att få fler tänder, och det är inget kul alls. Det finns inget jag kan göra så att hon slipper ha ont. Alvedon vill hon inte ta, för då skriker hon hysteriskt. Jag försökte med flera skedar, men hon viftade bort det så att det kom på mig, golvet, sängen och överallt. Efter en timme ungefär slocknade hon utav utmattning. Och jag också! Så idag är jag helt slut, som vanligt. Ska lägga mig och sova tills det är dags att hämta henne, alltså om 4 timmar. Imorgon kommer äntligen Micke hem och då får jag hjälp på nätterna.

Ont

Har varit hos barnmorskan idag. Hon kände och klämde på magen och fick för sig att barnet inte låg rättvänt. På tordag ska barnet helst ligga med huvudet neråt, annars måste jag få tid för ett nytt ultraljud och i fall barnet är felvänt ska man försöka vända det med "utvändig massage". Lyckas inte detta så får jag välja om jag vill ändå föda vanligt eller få kejsarsnitt. Min barnmorska klämde och klämde, kallade även på en annan barnmorska. Den andra sade att barnet låg rätt med huvudet neråt, men min var osäker. Så vi ska avvakta och göra en ny undersökning på måndag. Och efter dagens behandling har jag hur ont som helst. Speciellt i fogarna. Så idag går jag som en anka. I natt hade jag sammandragningar och vaknade då och då av att det gjorde ont. Dessutom känns det som om jag hade svalt en taggtråd i halsen. Ett envist virus som inte vill ge sig. Tacka vet jag svärmor som ska hämta lillan efter dagis och avlasta mig i några timmar. Så jag går och lägger mig och vilar alldeles strax.

Frestelser

Att surfa på matbloggar och vänners bloggar som bakar kan ha sina nackdelar. Man kan inte motstå frestelsen, och plötsligt står man där med elvispen i högsta hugg och slänger ihop en kladdkaka. Det får vara en sån dag idag, då jag kapitulerar mot sötsuget!

Idag har det regnat, och dagen har gått sakta framåt, så jag behöver lite uppmuntran. Vår tv har förresten pajat totalt nu. Den hade svårt att bestämma sig om den ville vara sönder eller inte, men nu är ett beslut taget. Känns lite onödigt att köpa en ny när man ändå inte har många kanaler. Tur att det finns dator/iPhone, annars hade man blivit knäpp...

Lilla magen

Precis varit och lämnat lillan på dagis. Till och med personalen reagerar på att magen är så låg nu. Det har den varit i ett par veckor, och det är ju klart ett tecken på att bebisen fixerar sig. Som det känns nu så är den fixerad, men jag kan ha fel. Jag är inte direkt proffs på det här med graviditet eller att föda barn, bara för att man har gjort det en gång, men mycket känns bekant. Så magen har verkligen "trillat ner", och det spekuleras hej vilt ang vilket kön det kan vara. Jag tror inte på sånt, anser det vara tramsigt. Min mamma sade till exempel att flickor föds tidigare, pojkar senare. Men sen rättade hon sig själv då hon kom på att hennes ena barnbarn (flicka) föddes tre veckor för tidigt och hennes andra barnbarn (också en flicka) två veckor efter BF. När jag var gravid med Minea sade halva släkten att det var en flickmage, och resten sade att det var en pojkmage. Alla kvinnor har olika utseende på magen för att alla är olika långa, tjocka, smala, vältränade. Jag hade större mage med Minea eftersom jag åt mycket skräp. Pommes, flottiga raggmunkar, choklad, kakor, glass. I mängder. Den här graviditeten har jag varit mest sugen på sånt som är nyttigt och bra för mig och barnet. Jag har gått upp lika mycket på vågen, men det har fördelats på ett annat sätt.

Igår läste jag om träning efter graviditet. I Sverige rekommenderar man lätt träning efter ca 12 veckor, där styrketräning och bålstabilitet ska ingå. Man ska undvika träning med hopp fram till 6 månader efter förlossningen. Promenader kan man börja med direkt, och lättare pilates. Jag har inte kunnat träna något under den här graviditeten eftersom foglossning kom tidigt den här gången. Så jag har gått och längtat efter promenader i 9 månader! Det är tur att det är sommar snart, så jag kan rulla barnvagn och njuta av min smidighet när barnet har ploppat ut. Och så vill jag träna upp mina ryggmuskler. Jag är så svag i ryggen. Själva vikten får liksom sköta sig själv i början, det är inget jag lägger energi på de första månaderna. Vill mest återfå styrkan i kroppen. Däremot hindrar det oss inte från att börja äta nyttigt igen, införa lördagsgodis, sluta med halvfabrikat och frossa i frukt istället. Så att vi blir pigga, fräscha, energifulla familjen.

Hittade en jättebra matblogg igår på nätet, Pickipicki, som dessutom har fått priset som den bästa. Jag googlade på nässelrecept och då dök den upp. Jag blev så inspirerad att jag slängde genast ihop en surdeg som ska stå ett par dagar, och sen ska det minsann bakas bröd! Husmor är tillbaka! Är också väldigt sugen på att skaffa boken "Råsmart familj", som innehåller en massa nyttiga recept för en hel familj. Ska först kolla om den finns på biblioteket.

Vill ha vill ha!

Jag vill ha en massa köksprylar. En glassmaskin, en KitchenAid, en köttkvarn, en pastamaskin, en bakmaskin, en skärmaskin och en massa nya bunkar, slevar, grytor, pannor osv. Min första investering blir en glassmaskin, för jag är glassmonstret nummer ett. Så kan jag göra massa nyttig glass av frukt i sommar. Det låter som en fin plan det!

Vårkänslor?

Jag tror att jag är nykär! I min man! Efter tre år tillsammans. Helt fantastiskt!

Lustiga känslor

Idag har jag en lustig känsla i kroppen. Den är svår att beskriva. Ibland undrar jag om kroppen har nåt hemligt på gång, som jag inte riktigt är medveten om. Eller så inbillar jag mig. Jag kan bli rätt så nervös när jag tänker på att det är bara en månad kvar. Idag skrev jag faktiskt en lista på ALLT man ska ha med sig till BB. Jag måste packa väskan innan jag blir för nervös. Det är tur att man har en lista, i fall paniken slår till. Sist tog det tre dygn innan lillskruttan kom ut, så det borde finnas tid den här gången också. Fast man vet ju aldrig. Och sen det här med namnförslag. Vi var ju så säkra förra gången, och när Minea kom ut så kändes det liksom helt rätt. Och nu har vi ingen aning vad barnet ska heta. Vi funderar lite fram och tillbaka, men inget känns 100%-igt. Och självklart hade det varit kul med ett till namn på M, men om vi inte hittar nåt som vi vill ha så får det bli vilket som. Nu ska jag gå och vila, så den där lustiga känslan i kroppen försvinner. För den gör mig en skvätt galen...

Klimatmat

Jag önskar att vi hade råd att handla endast ekologisk mat. I dagsläget handlar vi oftast sånt som håller länge och som vi förbrukar lite av, exempelvis ketchup, mjöl, bönor, linser, konserver m.m. Sen brukar vi även köpa ekologiska rotfrukter och bananer, och en hel del mejerivaror. Ägg köper vi ibland ekologiska, eftersom vi i veckan äter ca 20 ägg, alltså 80 ägg i månaden. Det blir rätt mycket dyrare om man skulle köpa ekologiskt varje gång. Men vi försöker. Däremot skulle jag vilja ha råd med ekologisk fisk, kött och frukt, och mer grönt. Jag tycker ekologisk mat smakar godare, och säkert är det inte endast smaken som är den avgörande faktorn utan även samvetet. Jag vill hur som helst rekommendera en sida, Majas klimatmat, som fokuserar mycket kring det här med mat som är snäll mot vår jord och hur man äter efter säsong. Jag är i alla fall jätteglad för nu är det nässelsäsong. Nässelsoppa och nässelbullar är bland det godaste jag vet. Och sjukt nyttigt!

Jäsning pågår

Avsked

Jag hatar vara ifrån min man. Han ska vara borta fem dagar, och det känns som en evighet. Jag borde tycka att jag är löjlig när jag gråter för en sån sak, men jag antar att det är det som kallas kärlek. Helst skulle jag vilja att han aldrig åkte nånstans, att han inte jobbade (men hade en inkomst) och att han bara satt och pratade med mig om livet. Han är min bästa vän, och därför hatar jag att vara ifrån honom. Om två veckor firar vi tre år tillsammans. Vi har hunnit med en hel del på dessa tre år. Vi har flyttat ihop, förlovat oss, snart skaffat två barn, gift oss och nu letar vi efter hus. Varför vänta och varför göra allt i rätt ordning? Huvudsaken är att man är lycklig.

Med en enkel promenad...

Idag är det kvalitetstid som gäller. Vi startade dagen med en härlig (och fruktansvärt ansträngande) promenad bort till svärmor. Hade lite ärenden att uträtta. Och nu blev Minea kvar där en stund, under tiden ska vi vara lite effektiva här hemma. Micke får röja i Mineas rum, där ska det förberedas inför tapetsering. Jag röjer under tiden i köket, ska först slänga in lite lunch i ugnen så vi får i oss lite mat.

Ska ner till stan och shoppa lite, och sen ska vi bara umgås vi familjen Forsberg. Gosa & kramas, och ta vara på tiden.

Idag pratade vi om att ha ett trädgårdsland när vi skaffar hus. Morötter, rödbetor, sallat, jordgubbar, tomater, potatis, kryddor, vinbärsbuskar och säkert en hel del annat ska växa och förse vår familj med vitaminer och kulinariska upplevelser. Jag längtar så att jag nästan spricker! Och så ska vi skaffa hund, och ett vitt staket! Man måste få drömma fast man inte riktigt vet hur framtiden ser ut. Och ska ska jag ha ett väggväxthus, eftersom det inte tar stor plats och för att det räcker för den lilla odlingen jag planerar att ha. Finemang.

Sjuklingar

Vi har drabbats utav en riktigt envis förkylning här hemma. Först började det med Micke som hade ont i halsen ett par dagar, och så gick det över. Men strax efter det blev jag jättesjuk, med feber, hosta och diverse förkylningssymtom. Och när jag höll på att bli en aning bättre så blir Minea jättesjuk med samma symtom. Och nu när hon är på bättringsvägar så blir Micke sjuk. Och i nuläget känner jag mig lite dålig igen. Att det liksom aldrig blir bra. Dessutom känner jag av pollenallergin, och så får jag inte ta någon som helst medicin mot det, eftersom jag är gravid. Härligt!

Idag är det den officiella bebiskläder-tvättar-dagen. På söndag är det 4 veckor kvar och därmed ska BB-väskan packas. Blöjor är inköpta, babyskyddet är tvättat, vagnen ska rengöras, sängkläderna till spjälsängen är tvättade och strukna. Sen ska det bäddas, packas, inhandlas osv. Det är så overkligt. Snart är det 90 % som är avklarat, sen är det bara att vänta...

Imorgon åker Micke söderut och är borta till på fredag. Det kommer att bli jobbigt som vanligt, men vi ska ta oss igenom det här. Vad vore livet utan utmaningar?

En fin dag

Idag kände jag att jag var på topp. Jag vilade på förmiddan, åt regelbundet (blir väldigt känslig när blodsockret faller), och så hämtade jag en väldigt nöjd tjej från dagis. Och vi har haft en riktigt mysig mor/dotter-dag. Vi åt gott, vi tittade på massa tecknat, vi läste, dansade, sjöng, vi kramades och badade. Bara en massa mys.

Imorgon ska vi till Piteå och hälsa på hos Lena, Robin, Alvin & lilla Ylva. Jag hoppas förkylningen försvinner så att jag orkar hänga med i samma tempo.

Ska koka lite te och sen blir det tidigt i säng så jag hinner ladda batterierna ordentligt.

Varför just nu?

Jag får diverse jobberbjudanden hela tiden, jobb som jag skulle bli sååå glad över att få ha. Men så är jag höggravid och ska ha barn om 5 veckor. H&M, Åhlens, Eurosko. Jättebra butiker! Säkert jätteroliga jobb. H&M är ju ett drömställe, jag är ju stamkund där. Åhlens har ju allt! Inredning, mode, skönhet. Eurosko hade varit perfekt för mig som älskar skor. Men nej! Tur att man är eftertraktad på arbetsmarknaden i alla fall. Jag vet ju att jag har en bra chans sen när mammaledigheten är slut. Micke vill dessutom vara pappaledig tidigare den här gången. Så kanske lagom till julruschen. Eller till nästa sommar. Jag saknar verkligen Noa Noa-jobbet. Kanske borde öppna en egen Noa Noa-butik. Kanske...

Uppe med tuppen

Solen bländar mig. Jag är uppe och klockan är 06.49. Vaknade kl 5 då Micke skulle med taxin till flygplatsen. Har haft svårt att somna om. Hostan smyger sig på och lillan sover oroligt. Hoppas det blir dagis för henne idag, jag behöver verkligen sova i kapp sen.
Var hos barnmorskan igår. Bebisen håller på att fixera sig. "Ruckbart" fick vi veta, vilket innebär att en fixering inte är långt bort. Det har gjort att fogarna har gjort mindre ont de senaste dagarna. Mer stabilitet i bäckenet. Jag har inte gått så här snabbt och så här bra under hela graviditeten, då jag fick foglossning redan i vecka 5. Annars ser allt bra ut med alla värden, inga tester visar nåt galet tack och lov. Snart 5 veckor kvar. På söndag ska vi tvätta de minsta bebiskläderna, storlek 50 & 56. Det känns så overkligt. Att vi snart är vid mållinjen. Jag minns det som igår, när jag gjorde graviditetstestet. Dagen efter var jag helt säker på att jag hade blivit gravid, och Micke hade svårt att tro på mig. Men efter att ha fött ett barn sen tidigare så känner man sin kropp mer än nånsin. Det är en härlig känsla faktiskt.
Igår var vi och tittade på hus. Jag blev så kluven. Vet knappt vad jag vill längre. Jag vill bo i hus, men inte i stan. Men ändå vill jag ha nära till vårdcentral, förskola, barnvakt, stormarknad osv. Och så vill jag kunna höra fågelsång när jag öppnar fönstret. Vilka krav jag ställer. Kan man få allt? Det återstår att se.
Jag drömde om vårt barn i natt. Vilket namn vi skulle ge. Jag tror att jag mer eller mindre har bestämt mig nu. Men jag säger inget! Så det så! Om 5 veckor får alla veta, även familjen/släkten.
Ska försöka sova en timme till innan det är dags för dagis.

Hus hus hus!

Årets mode är verkligen mamma-vänligt. Alla dessa toppar, linnen och blusar med knappar framtill är riktigt bra när man har fått barn. Då slipper man slita av sig plagget så fort man ska amma. Jag lovade mig själv att jag inte skulle beställa mer från H&M, men det kliade i fingrarna och så slank det ner några toppar till. Jag vet ju hur det lär bli med en bebis som kräks hela tiden. Då vill man ha många ombyten. Som dessutom inte kostar skjortan, som andra amningskläder kan göra. Dessutom vill jag ha kläder som jag kan använda senare också, tänker ekonomiskt och långsiktigt.

Idag är lillan på dagis ett par timmar. Jag borde åka ner till stan, men stunden framför datorn är betydligt mer avkopplande än något annat. Jag surfar på inredning, barnkläder, mattips, häftiga bloggar osv. Och fåglarna kvittrar på i bakgrunden. Vem behöver musik?

Jag tänker på hus när jag lägger mig och på hus när jag vaknar. Micke undrar varför jag har blivit så plötsligt intresserad utav all inredning. Det har alltid varit mitt intresse, men nu mer än nånsin. Jag tror själv att jag flyr från vår kaos. Har fortfarande ett berg utav ouppackade kartonger. Börjar fundera i fall man verkligen behöver allt. Det har legat däri i snart 3 månader, och jag saknar inget direkt. Slängde en hel sopsäck med kläder (gav bort till Myrorna), och jag tror att det kommer bli en säck till. Kläder som är för små, som jag ändå inte vill ha. Kläder som jag inte står för, som var inne en gång i tiden eller för att jag gillade en speciell färg. Jag vill börja om, köpa sånt som är vackert. Som tar fram min identitet. Som förskönar. Jag har förmodligen tittat för mycket på Trinny & Susanna. Men jag vill inte ha kläder som jag hade för flera år sedan. Det finns många minnen kvar i kläder, och jag vill inte bli påmind. Jag vill blicka framåt och bli en bättre version av mig själv.

Det gäller inredning också. Vi känner att vi befinner oss lite i limbo. Där vi knappt vet om det är ens värt att packa upp allt. För om det skulle bli så att vi hittar ett hus, så flyttar vi härifrån lagom till sensommaren/hösten. Vi köper, totalrenoverar, flyttar in. Klart. Eller så tar vi beslut om att bygga och då blir det ett helt annat projekt. Och klart förmodligen först nästa vår. Det blir bra vilket som, men många beslut måste tas innan dess. Nu ska jag ringa Arbetsförmedlingen.

Dagens lycka

Drog en sväng på stan med Jennifer idag. Hittade en jacka som äntligen täcker min gigantiska mage. Och dessutom så finns det plats för mera mage. Hade tänkt fixa en massa ärenden, men det blev lite för mycket för min kropp. Fogarna sade ifrån som vanligt. Kanske ger det ett nytt försök imorgon.

Vaknade förresten idag med lite solbränna. Fusk så klart. Brun utan sol är min grej. Det luktar illa, men det är snällt mot huden och man behöver inte se så himla vinterblek ut. Tyvärr blev det lite fläckar runt händerna, men det försvinner om en dag eller två.

På onsdag ska vi på husvisning. Spännande. Och så ska vi till barnmorskan under dan. Nu blir det täta kontroller framöver då det bara är 6 veckor kvar. Helst 4 om jag får välja. Men det blir säkert 8, bara för att...

Köpte förresten lite bebiskläder idag. Alltid kul med nåt nytt. I fräscha sommarfärger.

Nu blir det sängen, magen är helt sne och ryggen gör ont. Det är någon som protesterar när jag sitter upp. Sov gott!

Den lilla vita

Nu har den äntligen kommit, och jag ska ha en! Jag har väntat och väntat och väntat. Men nu minsann.

Sömnlösa nätter

I natt var jag vaken från kl 2 till 5. Min man är förkyld och det innebär att han kanske snarkar lite mer än vanligt. Inte ens öronproppar hjälpte. Och när jag väl hade lagt mig i soffan för att sova så stördes jag av min egen andning! Och sen var det en hel fågelsymfoni utanför fönstret, för att solen höll på att gå upp. Och Minea smaskade på sin napp. Och bebisen i magen var vaken och slog volter och sparkades. Och så blev jag hungrig och illamående mitt i allt. Och idag är jag minst sagt trött. Men på nåt sätt så går det ändå. Vi tvättar, plockar, städar. Ska snart iväg och titta på en hustomt som vi eventuellt ska bygga på i fall vi inte hittar ett existerande hus. Vi vill verkligen bort härifrån så fort som möjligt. Bort från alla äckliga fimpar och bilar som kör rally utanför fönstret. Nu är jag redo för att bli en riktig svennebanan. Jag vill ha villa! volvo har vi, och sen är det bara vovve kvar. Och så våra två barn, som i framtiden ska bli fler. Det är livet det.
Jag funderar mycket på varför vissa människor aldrig växer upp. Är kvar i samma tankebanor, samma beteende, samma livsmönster. Beter sig som tonåringar trots sina snart 30 år. Undrar om dessa männsikor nånsin växer upp? Jag är i alla fall redo att lämna 20-årstiden bakom mig, trots att jag bara fyller 28 i år. Jag känner mig närmre 30, än 25. Och det är en skön känsla. Att ha hittat rätt i livet, vara tillfreds med vardagen och blicka framåt på allt spännande som väntar.