Äntligen

Nu har vi äntligen fått remiss till Sunderby sjukhus. Lillan har gått ner i vikt, igen, och varit ganska hängig och trött. Vi har kämpat med hennes vikt och matintag sen den dagen hon föddes. Men barn kan tyvärr inte leva på luft och kärlek, speciellt inte när de är så små. Så nu ska lillan vara hemma från dagis 1-2 veckor, för att repa sig lite eller som barnmorskan sade igår "ha lite rehab hemma". Jag är så glad över att BVC och barnläkaren har tagit oss på allvar. Så förhoppningsvis får vi äntligen den hjälp vi behöver. Hon skulle behöva äta näringsberikad kost, och kanske dricka näringsdrycker, för att få gå upp ett par kilon. Jag var också liten i maten när jag var i hennes ålder, till och med ännu värre, och det blev ju folk av mig (tror jag). Men samtidigt vet jag hur min mamma kämpade i många år för att jag skulle äta. Till och med mattanterna i skolan fick sitta och mata mig (i Polen), och jag var alltid sist ut från matsalen. Tack och lov fick jag aptit i samband med puberteten, men då totalvände det istället och sen var det snarare svårt att sluta äta. Så jag gick upp jättemycket i vikt och var lite rund under hela högstadietiden. Det var svårt att balansera det där med att inte äta och sen att sluta äta. Hungerskänslorna var helt rubbade och kosten blev ett problem. Därför vill jag att min lilla tjej ska få hjälp nu, så hon slipper gå igenom samma sak som jag. Det hjälper inte att tjata, jag tror att det får en helt annan effekt sen i vuxen ålder. Jag hoppas innerligt att vi slipper detta med nästa barn. Fast jag vill inte ha ett matvrak heller. Lagom är bäst.