Husdrömmar och stora tjejen

Jag har aldrig bott i hus. Inte enfamiljshus. När jag var liten bodde vi i ett hus som påminner om svenska radhus eller kedjehus. Men när vi flyttade till Sverige så bosatte vi oss i lägenhet och så har jag bott sen dess. Min mamma flyttade till hus nåt år efter att jag hade flyttat hemifrån. Så jag har aldrig officiellt bott i hus. Ändå vill jag ha ett stort hus så mina barn kan växa upp på ett sätt som jag aldrig fick chansen till. Igår var vi hos svärmor, eftersom vi hade visning kl 13 och då var vi tvungna att fly fältet. Jag satt i hennes kök och bara njöt av tystnaden. Inga vattenledningar som väsnas. Inga grannar som dammsuger. Ingen spikar eller borrar. Ingen smäller i dörrar. Det är så fantastiskt med tystnad. Jag är så less på att bo i lägenhet. Jag vill ha ett hus nu! Med många sovrum. Så barnen kan få varsitt, Micke kan få ett mediarum och jag ett pysselrum. Och så vill vi ha ett gästrum, och ett kontor. Och ett vardagsrum. Alltså minst 8 rum till och börja med. Inte så mycket begärt, eller?

Idag var det en stor dag. Min lilla tjej blev stor. Hon var på dagis, alldeles själv, för första gången. 5 timmar helt utan mamma och pappa. Jag hade fruktansvärd separationsångest i morse. Dagen började med att lillan vaknade 04.30. Inte alls skoj, men jag gick ändå upp så Micke fick sova en stund till. Så hon fick lite välling, en Hipp-puré och några majsbågar. Sen satt vi och gosade i soffan till "I drömmarnas trädgård" som började 05.30. Kl 6 gick mannen upp och då gjorde jag ordentlig frukost med goda mackor, ägg, fil, flingor, müsli, te, juice, kaffe osv. Och sen var det dags att åka för lillan och pappa. Kvart i 7 vinkade jag av mina älsklingar med en klump i halsen. kl 12 hämtade jag lillskruttan från andra sidan stan. Jag måste ha saknat henne nåt så in i bombens för att jag var på dagis en hel timme för tidigt. Jag hade tittat helt fel på klockan. Men men. Då fick jag se henne äta lunch med de andra barnen och det var en underbar syn. Hon har kompisar. Min lilla tjej har vänner. Det är så overkligt. Men så underbart. Sen var det dags för att ta sig hem igen. Vi stannade på svärmors jobb på hemvägen och kopierade lite och sen åkte vi hemåt. Väl hemma visade Minea tecken på trötthet, så nu har hon däckat i soffan, då hon vägrade sova i sin egen säng. Men det är ok, så länge jag får i mig mat och en stunds vila. Det är ganska ansträngande att ta sig ut i kylan, med foglossning. Mer motion än så behöver jag inte. Nu sitter jag och bloggar, äter pyttipanna till lunch och sms:ar min man. Sen ska jag sitta och virka lite.